Om Livet i Stallet

Så var årets bästa tävling till enda, nåja det är årets bästa när det är sol och 30 grader varmt och det hade vi 50% av tiden. Vilket var trevligt. Resterade tid var det regn och åska. Jag hamnade i det värsta regnet då jag fick panik springa till stallet för att kolla jim då blixten slog ner i närheten av tävlings området. När ovädret var över hade halva min skottkärra blivit full med vatten vilket gav en inblick i hur mycket regn det kom. 

Jag har ätit jordens bästa pannkaka med glass, grädde, jordgubbar och Nutella.  Magiskt vad gott det var. Skålar i champagne när svenska Hopplaget vann nations cup och även skålar för mads och jim och för midsommar. Ja alltså det blev lite champagne.:-)

Det traditionella midsommar middagen blev av även fast vi stod parkerade längst med gatan. Som tur var så hade vi en gräsplätt utanför lastbilen endå så vi fick oss en middag med svenska dressyr laget endå.

 

Jim och jag tog oss mot resans mål redan på måndag morgon, det blev en bra färd genom landet på E4 och sen A1 i tyskland. Lagom mycket trafik och inte så många som körde tokigt:-) 

Jim har skött sig bra hela veckan och tror han uppskattar när jag bara har honom med mig, för då handlar ju allt om honom:-)

 

Med hjärtat i halsgropen kör man över denna härliga bro för att komma in på stall området. Det är samma varje år. Tankarna snurrar i huvet. Kommer jag över?, den kommer rasa. Och ja många frågor går genom huvet och så är svängradien precis lagom för att ens kunna svänga in på den. Men så vips är man på den och lika fort är man över den. Det är lite som moraträsks sång...." man kan inte gå runt den man måste gå över den..."

Den hatade järnbron i rottredam är mardrömslik framkallande varje år:-)

Jim var nöjd över att vara tillbaka på kollo i Danmark också föll ihop i en hög på deras utebanan och tog sig ett lerbad så tröttmössan till mamma fick gott ge djuret ett bad på kvällskvisten men han är ju så söt så det gör ju inte så mycket. 

 

 

Ännu en helg är över och denna gång var vi på underbara strömsholm. Bästa platsen enligt mig. Stor trivs på vackra strömsholm. Hästarna jag haft med mig i bilen var Anton, frassemannen och jimbimsimsalabim.

Järngänget så att säga och nog var vi alla fyra taggade till 100% 

Vi fick boa in oss i VIP hörnan i röda stallet på stallplanen. Det vill säga i ena änden av stallet och med en egen uppbindnings plats. För visor kanske alla skulle fått ta del av den men självisk som jag är la jag beslag på den med det samma. ;) så går det om man är först på plats, hehe.

 

Onsdag kvällen innebar promenader för fransen och jim och ett pass för Anton på slottsbanan med en promenad på 25 minuter fram och tillbaka mellan stall och bana. Magiskt att gå på ridvägar runt strömsholm. Super mysigt med hästar i hagarna öängst med vägen och fåglar som sjunger i träden och en och annan mygga som säger ens blod. 

Med Anton var promenaden mysig och väldigt nyttigt att genomföra. Men med frans andreo ll var det en ren mardröm... Vi kom ungefär precis genom tunneln som går under bilvägen då det började. Han skrek, hoppade och flackade med alla fyra benen plus ett extra. Med 20 valacker på ena sidan av ridläger och två på andra sidan så fick frasse prestations ångest och vistelse inte riktigt hur han skulle bete sig för att visa upp sig. De 20 djuren kom självklart fram till staketet och skulle hälsa på den flygande hästen Frans gick/hoppade/travade förbi flocken med en något grinig hästskötare i andra änden av linan. Men vi tog oss förbi och när vi kom över första bron, så var det dax igen. Denna gång 10 stycke ston. På nytt fem ben och en tokig hingst på ingång. Jag beslöt att en jogging tur var på tiden och praktiskt taget sprang vi förbi hagen så fort vi kunde så Frans han inte riktigt med att förstå att det var läckra töser på grönaste.  

Folk måste ha trott att jag var tokig.;)

Innan andra bron vid slottet på strömsholm var sista ansträngande testet. En skimmel på grönbete... Frans tände till direkt och fick svettas extra då. Han är svag för blondiner den där frassemannen. 

I slut ändan kom vi i alla fall fram till målet som var tävlingsbanan och jag kunde pusta ut medan mads red. Uppvärmningen var ju gjord så det var ju perfekt. ;) 

Dock så var vi ju tvungna att gå igenom hela processen igen när vi skulle hem igen....slutsatsen får bil att jag no aldrig mer kommer att promenera med Frasse på ridläger mellan slottet och stallplanen på strömsholm;)

Som tur var/är så var fanns så duktig kille sina två starter att han vann båda och då är det ganska lätt att förlåta honom:):):):)

 

På torsdagen red mads även en hög med ungdomar. Mulle, Heathrow, GoOn och Anton samt frasse. Så fyll fart hela dagen med framgång att Anton tog sitt sista kval till Falsterbo, Mulle fick senskräck som sedan visade sig vara fel sporrar på piloten och Heathrow höll sig lugn och fin. GoOn var jag ej med på då jim behövde mig just då. Men med ett toppen gäng hemma som för det första transporterar ungdomar till strömsholm och sedan gjorde allt möjligt Så gick allt bra endå. 

På kvällen tog mads och jag en middag på westerkvarn som är en mysig men ganska skumm resturang i märheten av strömsholm.

 

Fredagen var det tid för Anton och frasse. Anton slutade 4 i sin klass och som jag skev tidigare så vann Frans sin klass.:):):)

 

Lördagen blev jims dag och första kvalet i SM tog sin början. :):) han slutade på en 3 plats och låg bra till inför tisdagens final:) 

 

På söndagen kom Latinotanz och måndagen innehöll GP speciall för honom där han skällde till och lev 2a:) 

Så blev det tisdag, nationaldag och SM final och strålade sol på himlen:)

Jim och mads gjorde en toppen kür och fick ihop 74% och vi var faktiskt svenska mästare i en och en halv timme innan vi tillslut blev silver medaljörer även i år. Grattis till Rose och zydenwind som tog guldet. Bra jobbat.

Är super möjligt med hästarna denna helg och märkte man har en framgångsrik helg så är detta jobb värt allt slit och långa dagar. Lyckan att se sina guldklimpar göra bra ifrån sig är en känsla som inte går att beskriva helt enkelt. Mitt jobb är tufft och det finns extrema motgångar men också enorma framgångar vilket gör det värt att fortsätta med det bästa som finns att jobba med hästar. Igentligen är det inget jobb utan en livsstil:)