Weihenstephaner

jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, nyheten är igentligen inte en nyhet, det har varit på G länge. Men är endå otroligt ledsen och trodde int ejag skulle ha så många trårar inom mig, men vissa individer är speciella och då får de större plats i mitt hjärta än många andra, Det handlar om Weine och jag är ledsen för att han ska lämna Segersta men också så är jag så glad att jag har haft denna karl i mitt liv i nästan 3 år, han har lärt mig massor inte minst hur en häst kan älska att tävla för det gör han.:)
 
Dessatre åren, igenligen för att vara mer exakt är det 2 år och 9 månader.:)  har kantats med enormt mycket glädje men också tårar, panik, ilska, haha många känslor helt enkelt. jag vet int evad det kan vara men jag tror att det var meningen att jag skulle ta handom denna häst.
 
2011, började jag jobba i ett hoppstall i varberg. Vi skulle på tävling i norska vestfold och jag ahde ändastjobbat i en vecka hos denna ryttare. Så var ganska nervös, allt var ju nytt. kom till tävlingsplatsen och (som jag är van vid nu) så var det stökigare än stökigast, folk var p väg hem och folk anlände, full cirkus. Hamnade i ett stall och tyckte det var lite tråkigt att det inte var några svenskar där, men mitt emot oss så stod en liten mörkbrun häst med stjärn och tittade på mig och mina pollar, den såg nyfiken ut och jag gick fram och sa hej. Hans mamma kom några minuter senare, hon var lång med yvigt, lite lockigt blont hår och sa (typ):
"hej, jag heter elsa och det här är Weine, gud vad skönt att du pratar svenska, har bara hört norska hela veckan, vi ska hem nu, har tävlat dressyren klart så...men det var kul att träffas.":)
  "hej, frida. Fin häst du har, får jag låna en penna av dig."
Typ så lät det, jag är ju ganska fåordig till folk jag inte känner, men de tvar alltså mitt första möte med Weine och då viste ju inte jag att jag skulle få lära känna honom mer på riktigt, 2 år senare.
 
För två år senare så kom min frigivning från Arbetsförmedligen, med ett stall utanför enköping som sökte ny hästskötare, jag tog chansen och skickade mitt CV, vilket gav resultat ganska fort och jag åkte på provjobb.
När jag körde in på den där grusvägen så möttes jag av en lång tjej med yvigt, lite lockigt blont hår, hon gick med raska steg och hästen hon gick med såg pigg ut. (det var weine) jag körde försiktigt förbi och in på gårdsplanen.
 Och sen den dagen har jag blivit kvar på Segersta och haft handom ett gäng hästar och en av dem är weine själv.
 
ett av mina första starkaste och mäst panikslagnaste minnena jag ahr är från Djurgården där Weien stälde till det...
Denna bild togs efter start då Weine hade gått upp i ledning med något runt 70% men innan start så var det panik artad kaus vid lastbilen.
Mads hade vet. checkat och W hade skött sig galant, mads hade precis lämnat mig och W själva vid lastbilen för att ladda sig själv inför starten, jag sadlade, och lindade ben utan problem utanför bilen ovh W stod som ett ljus, Vad jag har lärt mig ut av denna häst så är det, lita aldrig på honom hur snäll han än må vara just för stunden, för rätt som det var så stod han inte som ett ljus längre han var påväg ifrån mig med ett kandar hängandes i släpptåg ocg gnistorna flög om hans skor mot asfalten och jag efter med paniken i magen, han kommer dö!!!!
Weine klarade sig bra, utmärkt faktiskt och nöjd var han, när två tjejer lyckades fånga honom, vid den tidpunkten hade jag redan ringt mads och han kom som en kanonkula tillbaka och var inte så glad, han avr en väldigt sur chef just då, och enu surrare blev han när vi båda såg att kandaret var i stort sätt helt förstört. Min tanke var Nu blir det ingen tävling för oss! Mads plan var att ta delar från Weines träns och som nu ser på bilden så funkade det utmärkt. Under hela värmningen och under hela ritten vill jag bara gömma mig efteråt också för den delen.
Vad jag lärden mig  efter dengången är att Weine står kvar på bilen tills alla hans tävlingskläder är på och jag att jag kan hålla i honom innan jag öppnar så han får gå av bilen. Detta har resulterat i att han står som ett ljus när jag gör honom redo på endagstävlingar då vi har liten bil. efter den gången på Djurården har han varit lös X antal gånger för mig men bara en gång har han fått mig på fall på riktigt.
 
Weine och jag har haft två fantastiska år och vist blir man extra glad då han får gå in på ärrevarv och visa för alla att han värkligen är kungen, det spelar inte så stor roll om det är en tredjeplats eller en första plats men vist ser man skillnad på honom när han också får ett vinnst täcke på sig för då vet han att han är numer 1.
 
Här nedan är minne med Weine som jag alltid kommer bära med mig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Weine och jag har rest genom Europa, gjort Franska galoppbanor osäkra för fransmännen, varit med i Globen och vilken känsla det var att stå på sidan då Mads och Weine gjorde sin världscup debut.:) när patrik kittel red honom i Frends arena det var också speciellt att vara med på. Alla resor till tyskland för att träna hos patrik. Singel resorna till Finland. Det är svårt att rada upp alla minnen men det största och färskaste är nog att jag äntligen vågade mig upp på weines rygg för att själv rida honom. Det är det bästa jag gjort och jag kommer sakna honom så enormt mycket, men med vetskapen om att han kommer komma på besök så känns det endå lite bättre.
Hans nya ryttare och mamma heter Evelina Söderström och han kommer bo på värmdö med sin nya familj.
Så när Weines och min resa slutar här på min blogg så är jag rätt säker på att ni komme rkunna följa hans äventyr tillsammans med Evelina på hennes blogg: esdressyr.blogg.se eller hennes instagram @evelinasoderstrom
 
weihenstephaner <3<3<3<3


 
 

Hovspår i mitt liv - Romeo

Har ju skrivit om Rolex så då måste jag ju skriva om Romeo också, en söta men ack så sura bruna lilla häst som jag fick ta handom i ett års tid.
 
 
Romeo eller Uri som han heter i passet är en brun polle som Sofia tävlade under min tid som groom hos henne. Kan nog beskriva honom med ett ord, envis, han har otroligt stark egenvilja och mångagånger har jag avrit sur, ledsen och rädd för honom. Men glädjen har också funnits, för han är väldigt egen av sig. På hål lalltid pigg och glad och på nära håll en riktig surpetter, tills man börjar mysa med honom då blir han glad. Han hoppar över allt och är värkligen en liten stjärna.:)
 
Romeo och jag kom väl inte alltid överäns, redan första tävlingen kom vi på kant med varandra, då jag med tårar i ögonen gjorde allt för att få på tränset och komma i tid till framridningen. Men sammtidigt som han var så i stallet (envis) så var han en riktig stjärna i stallet. Han och jag har kanske mäst upplevt bråk i tävlingsboxen, då tränsningen många gånger var ett kapitel för sig. Jag lärde migotroligt mycket av den hästen endå, knepp som man kanske inte kan komma på för en man står där emd en envis häst.  Jag ahr helt enkelt lärt mig att avra ett stycke mer envis än Romeo kan man säga. Han ahr slitigt sig i gången på tävlingsplatsen för mig och han ahr klivit medvetet på min fot och stått kvar medvetet, han ahr sprungit iväg  från mig i hagen, han ahr kastat sig för "faror" och ahn har stegrat sig och vänt rumpan till i boxen. Men han har alltid haft öronen framåt då han skla på lastbilen och alltid varit pigg och glad när maten stod på shemat.
 
Har ju självklart också haft super fina stunder med den hästen också, en gång var då vi var i polen och det kom fram några barn och ville klappa och fota honom, har aldrig sett den hästen må så bra då, man såg hur glad han var och hur varsamt han drog ner huvudet til ldne minsta av barnen så hon också nådde att klappa.:) då klappde mitt hjärta lite extra för honom, kansek var det p ågrund utan den stunden med barnen som gjorde att han gick runt fel fritt och fick både vinnsttäcke och rosett och buckal.:) vem vet.
Romeo har lärt mig att ha tålamod och att envishet lönar sig i längden. och att bråk inte lönar sig.
 
Nu är romeo tillbaka i Norge och tävlas där av någon norrman, tror jag och om jag hört rätt så går det bra för dem och det är roligt:):) Hans ägare är ngo väldigt stålt över honom.:)
 
Här kommer en film också från tävlingarna i Drammen (norge) 2011 då jag var sköttare åt honom han startar här en 2 stjärnig 145.:):)
 
Och så lite bilder förstås:):)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

hovspår i mitt liv - Vinglan

Har ju inte nämt den skötthästen som igentligen står mig närmast av alla jag haft, hon slår nog till och medRune p åvisa stäleln men de två delar endå en avrsin bit av mitt hjärta.:) Nu tycker jag det är dax att skriva om Vinglan. <3
 
 

Vinglan heter Almveig igentligen och är en kallblodig travare, hon är 14 år (när jag var sköttare på henne, men nu är hon 16 eller 17) och pigg och glad och vill väldigt gärna springa fort.

Hon kallas vinglan på grund ut av att hon (när hon skrittar) tar upp hela vägen, då hon först vill vara på högersida sen på vänster och sen i mitten och ja överallt helt enkelt. hon har aldrig startat på travbanan  på grund ut av att hon inte blivit vidare bra behandlad som unghäst.

När hon var liten gick hon på lösdrift och det är ju trevligt men även om en häst gör det så måsten ju vi människor gossa och ge dem kärlek men de gjorde inte Vinglans uppföddare, hon fick gå där tills hon blev 2 eller 3 då hon skulle köras in, och hon hade aldrig haft grimma på sig då. Som ni kanske förstår så gick det inge vidare så de släppte ut henne på lösdrift ett år till och tänkte antagligen att hon skulle bli bättre då (haha) det blev hon inte kan man ju förstå.
När de tog in henne igen efter ett år så var ju saken ännu väre så de slog henne och bråkade på henne, men så kom en tjej förbi stallet där hon bodde och för henne tog det tre dagar att få in henne i stallet och boxen på ett lungt och säkert sätt, sen tog det inte långtid efter det så gick det även att köra henne.

Men jag Träffade vinglan på hösten 2009 en stund innan jul, och det är den roligaste häst jag någonsin träffat i mitt liv (så här långt i alla fall), hon har sina ideér men vill alltid göra sitt bästa och hon försöker värkligen med det också, man måste bara ge henne tid så hon förstår.
Hon är lite utbildad i akademisk ridkonst och det är en mycket intressant ridstill tycker jag och den värkar passa Vinglan bra också. Vi gjorde långritter sena somamrkvälalr som kunde vara i 3 timamr, galopperade på långa skogsvägar utan slut, åt gräs tillsammans, barbakaturerna i solnedgångarna vid dalälvens strand. Eftersom det var en kort tid jag fick med denna underbara häst som minns jag nog endo sommarmånaderna bäst, man skulle kunna säga att hon var som en somamrhäst för mig även fast jag fick uppleva både vår, höst och vinter på henne. Vinglan är också den häst som lyckades med bedriften att få av mig  mitt på en skogsväg mitt i skogen och som sedan sprang nästan enda hem så jag fick gå hem, drykt 1 km, när jag fick tag på henne så hade hon även lyckads med att få av sig tränset och trampat sönder det.
 
 

När jag kom till vinglan  dagen då hon skulle åka så sa Annelie att hon skulle hämtas vid lunch, sen kom hennes ägare vid två tiden! så med andra ord han jag ta massor med bilder och pussa,krama och borsta jättemycket på Vinglan.:D:D:D:D Fick gå in med henne i transporten då hon skulle åka, känndes lite konstigt att lasta henne för att aldrig mer få träffa henne. :'(
Och när transporten men vinglan i åkte så gnäggade Flisan  hej då till henne från hagen och då svarade min pärla från transporten, sen sprang Flisan och Bobby längst med staketet och gnäggade :,) så himmla finnt avsked, de måste ha kännt på sig att hon skulle åka hem.:)
 
Jag har otroligt många finna minnen från de drykt 8 måndarena som jag skötte om Vinglan med endast 3567 bilder på daton så kan jag kolla på henne när jag vill.:D:D:D:D
 
 
Vinglan kommer alltid att finnas  hos mig även fast jag bara fick låna henne en kort tid så var den tiden endå den bästa. Hon bor nu mera i Dalarna någon stanns och lever antagligen livet där precis som hon gjorde då jag fick stifta bekantskap med henne.:):) <3
 
 

Hovspår i mitt liv - Blesi

Nu är det dax för lite minnen att komma fram och minnena tillhör en liten fuxfärgad islandshäst med Bläs, kort och gott så hete han Blesi också:) Han avr en mycket bra kompis med Glampi och de tyckte det var jätteroligt och träffas:) Blesi tillhörde Glampimattes kompis så ibland då hon hälsade på så fick även Blesi följa med till sevallbo och träffa Glampi:)
 
Jag träffade Blesi när jag var kanske 9 eller 10 år tror jag om inte yngre, minns inte exakt hur gamal jag avr men då kom blesimatte och syster ridandes på Glampi förbi hemma och jag ut i stövlar för att klappa på hästarna. När du var på väg hem igen så stannade de igen och den här gången så fick jag sitta på Blesi:) jag stolt som en tupp satt med benen rakt ut och sträkte på ryggen så jag nog blev någon centimeter längre. Enda hem till Glampi fick jag sitta på honom, sen fick jag borsta honom och klappa så mycket jag ville:):)
 
efter den gången så tog en ganska lång tid innan jag red honom igen, men jag ahr ridit honom ganska många gånger efter den första, och har alltid tyckt om honom, så snäll och mysig att sitta på. 
 
Våren  2010 fick Blesi somna in och vandra vidare till trappalanda av ålder och där har han nu sällskap av Skreppur och Glampi och säkert en hel del andra hästar också.
 
 
 

Hovspår i mitt liv - Gucci

Idag bjuder Hovspår i mitt liv på tiden jag hade med Gucci.:) en otroligt rolig och personlig häst:):)
 
Gucci
Elmero B-Indiaan

sto
1992
 Japp Gucci är en gamal dam som bör behandlas med respekt och som en diva, tycker säkert många hon har vinster i de störe klasserna men den tiden hade inte jag med henne jag hade henne som en häst i stallet medan jag jobbades och jag behandlade henne so mehn häst som vist jag gav henne extra av allt för jag såg något i hennne som jag gillade. Hon är en speciell häst och det går inte att ta ifrån henne, 20 år men det hindrade henne inte från att vara en pigg och glad 20 åring.:)
 
Hon har fått ett föl som heter Pucci och hon lever livet någon stanns på unghästbete.:) och i våras så skulle det ha blivit ytligare ett men tyvärr så gick det illa, jag avr där. Kanske därför jag har en lite mer relation til lhenne än jag hade till de andra.
Allt började med en helt vanlig måndagmorgon, har jag för mig. Jag gick upp åt frukost för jag tänkte att jag skulle pyssla i stallet medan hästarna åt sin frukost, så gick ut i stallet med massor av god energi och ett leende i hela ansiktet.:) fodrade och märkte att allt inte stod rätt till med Gucci som inte alls var possetiv till maten, det var då jag reagerade på att hennes svans var upphöjd men hon bajsade inte ller så, och till min fasa såg jag ett fölhuvud sticka fram där bak, Blev helt tom inom mig vad skulle jag göra, jag avr ensam p ågården och hon som inte skulle föla för om tre veckor.Jag får i alla fall upp mobilen och ringer Emelie, och får fram vad som hänt, hon i sin tur ringer Vetrinären och även Lina så jag skulle slippa vara ensam.
Medan jag väntar på Lina och vetrinären så kan ajg inte göra mycket mer än att stå och se på gucci medan hon har ont, och skriker rent av av smärta och just då är det som om hon pratar till mig, säger att "snälla hjälp mig, det gör ont, få ut det"
Leendet jag ahde haft var borta och tårarna rinner ner för kinderna och jag ahr så ont i magen av att se djuret lida så, har aldrig kännt mig så hjälplös och ensam som den gången. Lina kommer och strax efter även vetrinären och han får ut fölet, som redan var dött, de thade fasnat på väg ut och troligen kvävt till dötts.
Det var ett hingstföl, fux med fyra vita ben och en stjärn och med en fit fläck på nosen, ett perfekt föl som avr välskapt och allt, men det var dött.
 
Efter den tragiska dagen så blev gucci på nogot vis lite av en favorit för mig och detv stärktes ännu mer då jag fick rida henne också, våra turer var allt från 40 miunter till 3 timamr långa.:) och vi var til lhavet två gånger, lyssnade p åfåglarna i skogen och pratade emd kossorna, brottades med myggor i skogarna och galopperade längst åkerkanterna i solnedgången.
 
tiden med Gucci var otroligt bra för min del, saknar henne så enormt mycket, hon avr den perfekta hästen för mig, trygg, snäll och kunde massor.:):) precis en sådan häst vill jag ha och någon gång sk ajag ha en sådan häst.:)
 
<3
 
 
 
 
 
 

Hovspår i mitt liv - stor vit

dagens "hovspår i mitt liv" kommer tilldelas den store vita som var en dröm att vara groom åt.:):) mina damer och herrar får jag presentera Rolex.:D:D

Rolex "Rollepolle"
Athletico-Burggraaf

Valack
1998


Rolex, rollepolle, gosegrisen, bästa...kärt barn har många namn, listan kan göras lång.:):):)

Rolex träffade jag som med alla andra hästar på Esjumping i februari 2011, då jag började jobba där, vår första tävling blev i Norge och jag själv oerfaren när det gäller tävlingar och så (då jag själv aldrig tävlat) var väldigt nervös för denna tävling, skulle hästarna vara tillräkligt finna för sofia då hon tog över vid framridningen, skulle jag göra rätt, igentligen kunnde allt gå fel men det flöt på bra och vips så var helgen över och hästarna och vi lastade in oss i lastbilen för att åka hem, jag hade överlevt min första tävling och de tvar inte min sista, efter dne följde ett helt år av roliga och mindre roliga tävlingar, både i sverige och utomlans.:) Med rolex fick jag se delar av Europa, så som Norge, Danmark, Polen, Tyskland och Holland och varje tävling hade sin utstrålning men de jag gilalde bäst var Odensen i Danmark, Vestfold i Norge och Lods i Polen av inomhustävlingarna och Drammen i Norge och Gera i tyskland av utomhustävlingarna.:):) där ifrån har jag bästa minnenea:):):)




Bra minne  som självklart finns med på bild.
Övre bilden Rolex och Sofia i Lods, Polen:)
Undre redo på framridningen i Gera, Tyskland:):)

Minnena är många med denna vite springare och jag saknar honom grymt mycket, han av så speciell, nu har han flyttat till Holland med Sofia och jag avr dne som flyttade med men på grund ut av visa saker så flyttade jag hem igen och lämnade min gullegris kvar, för han blev ju nästan som min.:):) matglad och alltid den som visade att "här är jag!", "jag dör här inne!" "GE MIG MAT!!!" matglad är endast ett milt ord i hans öron, han gjorde vad som helst för en sockerbitt, vinkade med framhoven, skrappade i golvet, blev allmänt sur om man inte mös med honom först och ja det finns inte ord till hur mycket jag gillade den hästen.:):)


Rolex <3<3<3<3

~*~*~*~*~*~


 


Hovspår i mitt liv - De tre röda

nu var det ett tag sen, som vanligt.:):) men nu ar jag avrit borta från polalrna i varberg lagom länge så då tycker jaga tt de får börja trilla in här på denna kategori, då jag har lämnat dem bakom mig.:) så vi tar och slår till med tre stycken i detta inlägg, de tre röda och till dom hör, Zypresse, Unea S och Foxy Lady:):):) så från början och vidare till slutet:):)

Zypresse
Corland-Ahorn-Indoctro

Sto
2004


Den röda med med en glimt av bus i ögonen.:) Zypress var, är en mycket speciell häst och min relation til lhenne har varit upp och ner, mäst upp, hon är fin att se på och väldigt mycket egen, gör gärna som hon vill men otroligt snäll att hålla på med, älskade mysstunderna vid kvällsfodringarna eller så var det mäst knuff och buff för att få tag på maten:):) jag intallar mig själv att det var för myset:) har inte jätte mycket foton på henne för hon var inte jätte rolig att fota i hagen då hon mäst mummsade gräs och viftade på svansen, så var det i alla fall alla gånger kameran var med, men då den inte var emd så kunde hon minnsan, hon gjorde caprioller och massa skutt hitt och ditt. är så ledsen över att jag aldrig fick det på bild, för hon var på något vis så vacker då hon gjorde de där sprången, nu vet jag emd mig att jag absolut inte hade viljat sitta på henne under de där sprången men hon var endå så fri i sina rörelser när hon skuttade så där, jag blev så glad av att se det.:):)

Men Zypresse och ajg har haft lite despyter också, en gång så fick hon mig regält, då hon sparkade mig på vaden så hela min högra vad var blå i tre veckor.:) men ananrs så har jag haft replängds avstånd då hon hopapt till eller blivit rädd. det är Zypresse som fick mig att hålla andan då man kratsar bakhovar på hästar då just hon var dne so mfes så otroligt illa att om man andades så blev det inge bra alls, haha så himmla obekymrad blick amn fick från henne under de stunderna.:):) det finnaste med henne var att hon var så snäll i själ och hjärta och att hon sov middag i hagen trotts att de andra pollarna var helt hysteriska. Så söt åter igen.:):)




Foxy Lady "Foxy"
Topaash-San Quintero

sto
2006

Foxy blev min favorit väldigt snabbt, hon var fux, hade lite vit i pannan och vita strumpor på höger fram och vänster fram, och så passade hon mig perfekt, snäll, lugn och älskade uteritter precis som jag gör:D:D men tiden emd henne blev int eså lång men det är en häst som jag värkligen gillade rakt i genom, hon gjorde aldrig något, hon gick under järnvägen utan problev, hon gick under E6 utan problem, gcik genom vatten och förbi kossor utan problem. EN perfekt häst för mig, hon var bara genom snäll, gjorde aldrig något.hon kom när man ropade i hagen  och altid öronen framåt, såg henne aldrig med öronen bakåt. Pigg och glad jämt.:):):) men hon för blir en häst i mina drömmar, då jag inte riktigt var redo för en egen häst just under den tiden som hon var hos Lina, annasr hade jag nog nappat på henne direkt.




Unea S "Unea"
U.S.-Wolfgang

Sto
2005


Det är bara att kolla p åbilden så förstår ni varför jag gillade denna häst, så vacker att se på, riktigt räv röd avr hon i ett vist ljus och glimten av lek fans i hennes ögon jämt, hon gjorde aldrig något dumt, hon älskade att mysa om man inte mös med henne först så blev hon uttråkat, hon gick en p ånärverna väldigt ofta då hon bankad ei boxdörren allt för ofta, men så länge hon stod i centrum för uppmärksamheten så var hon guda lungn.:):)

Uneas och mitt försa möte var då hon med staplande steg klev av lastbilen från holland, hon hade rest långt och länge, så tog in henne i en av uteboxarna, som vanligt så tog jag av grimman och gick ut ur boxen,men då tror hon att hon ska gå med mig ut igen och jag hinner inte stänga så p åtvå sekunder så hade vi en lös häst på gårdsplanen, kände hur en klump av rädsla och panik sprida sig i kroppen för hon valde att springa upp på grusvägen bakom ridhuset och den går til lden störe vägen där bilarna körde ganska fort i mellan åt och den i sin tur går till motorvägen. Jag efter henne och då jag kommer runt ridhuset så ser jag ehnne på ängen på andra sidan grusvägen, med högrest svans och höga benlyft på en äng fyld med gula blommor och knähögt gräs, glömmer aldrig den bilden, helt fri från utrustnig staket och människor, var hon, jag bara stod där eftersom jag viste att jag aldrig skulel lyckas på tag på henne där ute, hon var så vacker så fri där ute och så händer något väldigt märkligt, chaffören komemr med grimma och grimskaft och börjar vissla och prata på hollänska och Une gör en stor U-sväng och springer rakt mot honom, och kör ner huvudet i hans armar. Jag bara gappar hur gjorde han det där?! men skönt att tösen blev infångad igen och efter dne gången så gjorde hon aldrig mer något dumt. Nu på senare tid så har jag fått erfara att nästan alla holländare vislar til lsina hästar oavsätt vad de gör emd dem så det kunde hon antagligen, hon viste vad det betydde.:):)

Unea är faktiskt den ända häst som jag gråtit över då hon lämnade oss när hon blev såld, antagligen för att hon tog en bitt av mitt hjärta men också för att hon var så fruktansvärt go och glad jämt och så älskade hon när jag ahde kameran med hon ville absolut så  framför utan problem.:):)




~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Så där gott folk hopaps ni ser fram emot nästa omgång av denna kategori.:):) det dycker nog up pett inom kort.:):)

 





Hovspår i mitt liv

Nu är det dax igen för ett nytt "Hovspår i mitt liv" inlägg tycker jag.:) var väldigt längesen sist nu men har inte riktigt haft någon att skriva om tycker jag men nu har jag grävt fram lite bilder på en mycket fin hingst som jag träffade hos Sofia, hingsten i frågan är svart, helt svart dock så har han ett vitt bakben men det är sånt man får ta, fin är han och hur snäll på tävling men hemma då var han inte jätte snäll alltid, tänkte visa för er den svarta hingsten FONDS.:D:D:D:D

vi börjar emd bilder:):) för det är roligt.



 




Fonds är en fantastisk häst och hur mysig som helst, speciellt på tävling där jag lärde känna honom som bäst.:):) han hoppar allt värkligen hemma hoppar han över hinderstöden och på tävling hoppar han bra men orkar inte alltid lyfta fullt ut på benen och hade ofta ett eller två ner inne på banan, men det syndes att han gjorde sitt bästa varje gång.

han är dock inte kvar hos Sofia längre då ägarna ville ha tillbaka honom för att han skulle värka inom aveln, så nu är han i Lettland på sitt stutteri och antagligen så har han fullt upp med att betäcka hela dagarna och för hoppningsvis få många finna avkommor som kanske kommer bli lika svara som sin pappa.:)



tävling munka ljungby


Fonds hoppar över hinderstöden hemma i varberg

Hovspår i mitt liv

Nu har jag kommit så pass långt att jag tycker det är dax att pressentera en individ som är ganska liten, lite tanig svans, korta ben och ENORMA ÖRON:D ni som känner mig vet vilken jag ska skriva om och ni som inte känner mig, får jag lov att pressentera Fritz the donky:):):):D:D

 



Fritz är en åsna på 7 år nu (oj vad tiden går fort) han bor tillsammans med Islänningen Glampi och nu mera även med sonen Hampuz:)
Fritz träffade jag första gången 2006 (tror jag det var) han var en liten åsna (vilket han är fortfarande) som ägaren till Glampi köpt som sällskat:) när jag fick reda på att det skulle komma en åsna till Glampi så tänkte jag mig en grå åsna med ränder på benen och ål p åryggen:) en traditionel åsna helt enkelt:) men fel fel fel hade jag:)

Dagen då jag följde med syster min till Glampi för att se Fritz, var solig och varm och bromsarna flög runt oss:) jag var super nyfiken på fritz och när vi väl kom fram så gick jag mot hagen med det samma och där i en avdelad del av hagen stod han, en liten, liten fläckig!? sak med långa öron:) jag var ju kär p åen gång vilken söt liten sak tänkte jag:):) Gick in till honom och han trängde sog mot hörnet som var längst bort från mig, han ville inte komma fram, prvade med morot och knäckebröd men han ville inte.

Satt kvar hos honom med syster red Glampi och lixom bara satt där lungt och stilla, han fick komma om han ville:) och vist kom han tillslut, då han märkte att jag hade godis med mig, det var ju riktigt gott tänkte nog han:)
Fortsatte att bara vara hos honom ett bra tag inna jag fick sätta på honom grimma och när det gick började jag leda honom runt i den lila hagen han hade brevid den stora:) och efter mycket tid av kärlek så tog vi de första stegen ut i världen utanför hagens staket och ut p åäventyr:)



Tiden gick och Fritz och jag gjorde mycket, gick promenader, tränade lite trick men det gav jag upp väldigt snabbt då han inte var så intresserad av det, han vill bara ha godis hela tiden.:) Jag lärde honom hoppa hinder, det högsta han hoppat i sitt liv är ca 70 centimeter:):) och så har han jagat får, rymt flera gånger. :) och massor av mer.:)

Han är en helt otrolig individ, från den rädda åsnan i hörnet av hagen til len åsna med en n yfikenhet som slår de flästa:) Han är även inkörd och har en egen blå vagn som han tycker riktigt mycke tom att köra:):) så duktig är han:):)

en ska som gör honom speciell är att varje morogn så skriar han som en riktig trumpet och det är det mässt roligaste ljud jag någonsin hört, trodde inte det kunde komma så mycket ljud ur en sådan liten åsna.:)

Han är värkligen helt fantastisk och jag hoppas han får et tlångt och lyckligt liv p åjorden:):) och en sak vet jag jag kommer lätt tha en åsna som sällskap åt min framtida häst:):) de ärj uväldigt colla de små djuen, plus att det är roligare at tha en åsna än en shettis:D:D





Hovspår i mitt liv

Nu tycker jag att det är dax för ett inlägg om en häst som betytt mycket för mig:) yänkte skriva lite om Glampi Islandshästen som är 29 år i år:D och relatift pigg för sin ålder.:):) vilket jag tycker är roligt.:D:D

Glampi är då en islänning som jag klappade på när jag var liten då vår granne red honom lite gran, hon blev dock allergisk så hon "överlämnade" honom till min äldsta syster Matilda, hon började rida honom och så fick jag klappa en häst varje gång hon var ute på en tur nästan då hon nästan jämt red förbi hemma hos oss:D:D

Kommer inte ihåg hur mycke tjag fyllde med jag tror det var 10 eller 11 då fick jag den bästa födelsedagspressenten av mina systrar, jag skulle få rida på Glampi:D:D jag var super lycklig den dagen och han var så stor och lurvig och snäll:):)

när jag blev äldre så började jag på ridskolan och när Matilda flyttade till linköping fick jag ta över Glampi efter henne och det var så roligt att ha en häst hemma också, han är så personlig och man blir bara glad av att se honom.:D:D

Hur många gånge rhar jag inte sprungit runt i hagen för att få tag på honom ocj inte lyckats och vilka galoppturer vi haft på stubbåkrarna om höstarna och i snön på vinten, han ställer värkligen upp till 100% om inte mer och försöker värkligen göra det bästa av stunden, och så gammal som en räv som han är försöker han alltid komma undan och hitta genväggar:D men om man komme rmed havre i handen gnäggar han doft enda från magen lixom och kommer fram försiktigt:):)

Nu är min Glampi tid förbi, eller ja jag komme rinte rida honom mer för han har blivit pansionär på riktigt nu och går i hagen med Åsnorna Fritz och hampus:):)








Hovspår i mitt liv

nu var det ett tag sne kan bero på att jag varit borta en månad, vet inte?:P men nu tänkte jag i alla fall ta en till omgång av min lilla serie, Hovspår i mitt liv.:) Denna gång vill jag presentera C. Me Run.

~*~*~*~*~*~*~*~*~

C. Me Run eller Rune är en travare som jag red under två år och jag tyckte väldigt mycket om honom. :) men han såldes så jag kommer inte träffa honom mer. vet inte riktigt vad jag ska skriva om denna häst för han var fantastisk i mina ögon men bilder kan jag visa på honom och så får jag hoppas att de förmedlar lyckan jag hade med honom.:):)

~*~*~*~*~*~*~













~*~*~*~*~*~*~*~

Rune är en varmblodig travare som jag träffade då han var 4 år gammal. han avr bara inkörd då och det var inte meningen att han skulle ridas, emn hans ägare tyckte jag kunnde prova endå och så gick det till då jag fick rida på Rine första gången, han funderade nog vad som hände då han fick sadel på ryggen och att människan skulle sitta på hans rygg och inte i vagn där bak.
  Han vände på huvudet då jag kommit upp på hans rygg och såg på mig och sen fnös han till och så gick vi bort från stallet, jag var kär.

Eftersom att det var höst då jag red honom första gången så blev det snart vinter och jag red honom varje helg och sedan hela höst och jullov, hanvar underbar. Jag lärde honom små saker och det gick framåt han lärde sig snabbt och ville göra sitt bästa och så under en tur så skulle jag trava, det var en lång raksträcka så jag tänkte ta det i snabbt tempo, det blev galopp och han flög fram, men så fort jag tog i honom och ville stanna så saktade han av lungt och finnt.

Rune blev inriden av mig.
Rune blev hanterlig i hagen på grund ut av mig.
Rune blev som en hund tack vare mig.

Jag fortsatte att rida under vår och sommar och det gick väldigt bra, han utvecklades hela tiden och det var till det bättre hela tiden också.

Men så kom hösten 2009 och beskedet, Rune ska lånas ut till en trännare i Hälsingland!, jag bara grät då jag fick veta, men jag grät endå mer då jag fick veta att min älskade vän skulle komma hem igen i augusti 2010.
Men då var tårarna av Lycka och Glädje.

så kom den dagen då han skulle komma jag bodde i stallet för jag ville vara där då han kom ur transporten. När han kom så stod jag där redo att hälsa honom välkommen, äntligen skulle jag få rida och sköta om min prins igen, trodde jag, hans ägare hade talat om för mig att jag skulle få rida honom och köra honom så mycket jag ville då han kom, men helt plötsligt fanns bara körningen i hans ägares huvud, så jag körde Rune istället det var jätteroligt men jag ville ju rida.

Men hans ägare sa stränkt nej, och när jag efter bara några veckor såg att Rune ville komma ut med mig på en tur i sadeln så frågade jag igen, fortfarande nej. Och jag vet itne vad det berodde på om jag frågat en gång för mycket eller om det var något annat som var fel men helt plötsligt fick han inte köras längre heller, i alla fall inte utav mig.

jag blev så arg och ledsen att jag med många tankar fram och tillbaka lämnade stallet där Rune bodde, men den klump i halsen så gick ajg helt enkelt hem. Det sista jag sa till Rune var at tjag aldrig kommer glömma dig och att du alltid komemr ha en plats i mitt hjärta som ingen annan häst kan ta ifrån dig, och att en dag, en dag ska vi ses igen.

Nu på senare tid har jag hart att Rune sålts till en ny människa och jag hoppas att han mår bra och att de är snälla mot honom och att de framför allt tar vara på honom och ger honmom kärlek. 

 


Hovspår i mitt liv

får jag lov att pressentera...Domingo hästen med det STORA hjärtat.:)

Domingo eller hälge som han kallas då han eer ut som en älg, är en varmblodig travare som har en super snygg fransk pappa och en travkariärr som inte blev så lång emn det blev en kort i alla fall.

Han är född i norge hos Ragnar Hagen och flyttade till Sverge ganska tidigt tror jag, han ägdes utav Ragnar fram till 2007 men han ahr bott i sverige längre en så då Ragnar hyrde ut honom till olika människor, bland annat till Kvinnan som hade turridning i Hedesunda (på samma ställe som Monia) Där jag för övrigt träffade honom första gången, fast då viste jag inget om honom, för den ända i stallet som hade känd härstamning var Monia, haha, det var sant för vissa men Domingo hade bra härstamning han också. Franskhärstamning till och med och den välkännde Travaren Nevele Pride inte alls för långt bak i stamtavlan, närmare bestämt så är det pappans fars mors pappa som Nevele pride finns i stamtavlan, vilket är coolt.:)

2007 så köptes han av Carro och Johan som han nu bor hos och det var där jag fick kontakt med honom.

Hälge är HUR underbar som helst och hans personlighet är helt fantastisk, ena dagen kan han avra from som ett lamm och göra allt man vill att han ska, andra dagen kan han avra den där som ionte kan nånting och är rädd för precis allt, så han är värkligen rolig att ha att göra med. istället för att galoppera så börjar han bocka av lycka för att vi är på ett stort fält och sen tvärstanna då det där läskiga diket kommer.:)

Jag har Ridit Hälge i två år och två månader allt som allt nu med ett års uppehåll ungefär, och han är helt fantastisk.:)

Fler kännda hästar i släkten är bland andra Prakas, Speedy Crown


~*~*~*~*~*~


Släkten i bilder


Nevele Pride, pappans fars mors pappa dog 1993, han tjänade mer än $ 870.000 under sin karriär.


Buvetier d'Aunou (FR), hälges pappa


Prakas vid vinsten i Hambletonian 1985, han är morfar till hälge tyvär död 2005. Som 2-åring vinnare av Matron Stakes Final, tvåa i E H Harriman Challenge Cup, Peter Haughton Memorial. Som 3-åring vinnare av Breeders' Crown, Hambletonian, Historic Dickerson Cup, Stanley Dancer Trot, World Trotting Derby, tvåa i Canadian Trotting Classic, Colonial Trot, Horseman Futurity.


Speedy Crown vid vinsten i Hambletonian 1971, han är farfars far till hälge och världens bästa avelshingst inom trav, död 2000, 2201 avkommor.
kariärr i stort....Som 3-åring vinnare av American-National, Hambletonian, Old Oaken Bucket. Som 4-åring vinnare av International Trot, Maple Leaf Trotting Classic.


~*~*~*~*~

Måste tilläga att hälge är en toppen häst och oj vilken släkt han har! :):) och det upptäckte jag nu ska släktforska på honom mera.:):) ett framtida inlägg kanske.:):P







Hovspår i mitt liv

Monia Oceano

~*~*~*~



~*~*~*~*~*~

Hösten 2006 var första mötet med denna lilla häst, det var dax för praktikvecka i nian för mig och jag ahde blivit plaserad på ett turridningsstall i Hedesunda. Stället hade bara föredetta travare och stora som små var de, i en stor hage gick de, 15-20 hästar och bara åt gräs och hade det hyffsat. det första jag fick göra var att flytta hästarna till en hage till en annan och hästan jag fick i grimmskaftet var Monia Oceano en mörkbrun, nästan svart liten häst på 8 år, super söt och snäll.

under den där veckan fick jag även rida henne, hur snäll som helst men viste inte hur man skulle galoppera men trava fort det kunde hon väldigt bra.
Hon hade en egenhet och det var att jämt när hon skulle trava fort så åkte tungan ut på henne och fladrade där på sidan , hon la den aldrig över bettet hon bara hängde ut den för vädring så det ut som.:):) men det var något hon gjorde, så det var inge fel på henne.
Praktikveckan tog slut och jag ställde in mig på att aldrig mer få träffa alla underbara hästar som jag fått lära känna under veckan.

~*~*~*~



Hösten 2007 så bestämde jag mig för att sluta rida Glampi och då ville jag ju självklart ha en ny sköthäst så jag gick en promenad i byn och kom till Tompbacken, en gård där det bodde en familj med hästar.
kom ditt och frågade om någon gick att rida på då jag viste att de tränade trav med dem, ägaren var mycket possetiv och sa ja det går att rida på alla utom unghästen för han är inte inriden. Hon visade mig hagen och hästarna, där stod den stora bruna Domingo, den lite mindre unghästen C. me run och så den mörkbruna stoet Monia Oceano "Hälge (domingo) och monia kommer från hedesunda där de hade turridning för vet du" , sa ägaren.
Jag bara gappade, monia, den lilla söta hästen fick jag träffa igen.:D:D:D lycka vid tanken bara, så började jag rida där först på helgerna och sen mer och mer, det var så roligt. Men monia var dräcktig så jag var tvungen att sluta rida henne då det började bli svårt att hitta en sadelgjord som gick runt hennes stora mage, så då red jag Hälge lite och så började jag rida C. me run lite också (men det är en annan historia)

2008 kom och den 21 juni kom ett mörkbrunt hingstföl till världen och jag avr salig av lycka, monia hade blivit mamma för första gånge.:D:D

Då hösten kom så såldes Monia och flyttade till kungsgården, en by utanför sandviken och där bor hon fortfarande vad jag vet och hoppas på att hon har det bra.:)

Jag kommer minnas henne som min första riktiga sköthäst och som en dam med humör precis som ett sto ska ha.:):) Som den första häst jag ramlade av på utomhus i terängen, och fick ett regält blåmärke på rumpan då jag landade på ett fruset traktorspår, och hon sprang ifrån mig, tur att jag fick tag på henne så jag slapp gå hem.:)

~*~*~*~*~*~









 


Hovspår i mitt liv

nu har jag en rolig ide på gång, den går ut på att jag ska skriva, eller snarare visa foton och bilder på hästar som jag har träffat och som ahr lämnat hovspår i mitt liv, komemr mässt att bli foton men lite text kan nog också bli aktuelt då jag ahr starka minnen med just de här hästarna som jag kommer visa.:) först ut  är Tea For Two läs,se och njut.:):)

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Nu ska ni få se ponnyn som jag sålde mitt halva hjärta till, Tea For Two en skimmelfärgad C-ponny som bodde på TIRK fram till 2008 då hon for vidare till Trapalanda.:(  
här kommer lite foton på henne som både jag själv tagit och som papap tagit :)













~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

De minne jag har med denna ponny är många finna stunder, som den gången vi hade lekar och ajg ramlade av och papap fick bild bevis på allt sammans:) när jag hoppade serie på medelinjen och höjden var 80-90 cm och vi blev tillett och bara flög över:D:D den gången jag kom tio minuter innan lektionen skulle börja och hon var snällare än nånsin att sadla och sen gick som en klocka under hela lektionen.:):) alla de söndagar jag tillbringade med henne då systranra red lektion.:) gången jag tog ut dig och betade gräs vid utebanan.:):) och alla uteritterna, dressyrlektionerna och hopplektionern som var något lite extra med denna ponny.:)

Jag kommer alltid att komma ihåg denna ponny och aven fast hon inte kommer komma tillbaka så vet jag att jag inte kommer glömma henne.:):)

~*~*~*~*~*~


jaha då var det klart, första delen av min nya ide Hovspår i mitt liv. :) hopaps ni gilalr det, och om ni av förmodan inte gjorde det så får ni stå ut för jag kommer fortsätta med detta har ju passerat en del fyrbenta vänner genom åren.:D:D


Håll ut kommer ett nytt inlägg inom kort.:):)