Weihenstephaner
Och sen den dagen har jag blivit kvar på Segersta och haft handom ett gäng hästar och en av dem är weine själv.
Hovspår i mitt liv - Romeo
hovspår i mitt liv - Vinglan
Vinglan heter Almveig igentligen och är en kallblodig travare, hon är 14 år (när jag var sköttare på henne, men nu är hon 16 eller 17) och pigg och glad och vill väldigt gärna springa fort.
Hon kallas vinglan på grund ut av att hon (när hon skrittar) tar upp hela vägen, då hon först vill vara på högersida sen på vänster och sen i mitten och ja överallt helt enkelt. hon har aldrig startat på travbanan på grund ut av att hon inte blivit vidare bra behandlad som unghäst.
När hon var liten gick hon på lösdrift och det är ju trevligt men även om en häst gör det så måsten ju vi människor gossa och ge dem kärlek men de gjorde inte Vinglans uppföddare, hon fick gå där tills hon blev 2 eller 3 då hon skulle köras in, och hon hade aldrig haft grimma på sig då. Som ni kanske förstår så gick det inge vidare så de släppte ut henne på lösdrift ett år till och tänkte antagligen att hon skulle bli bättre då (haha) det blev hon inte kan man ju förstå.
När de tog in henne igen efter ett år så var ju saken ännu väre så de slog henne och bråkade på henne, men så kom en tjej förbi stallet där hon bodde och för henne tog det tre dagar att få in henne i stallet och boxen på ett lungt och säkert sätt, sen tog det inte långtid efter det så gick det även att köra henne.
Men jag Träffade vinglan på hösten 2009 en stund innan jul, och det är den roligaste häst jag någonsin träffat i mitt liv (så här långt i alla fall), hon har sina ideér men vill alltid göra sitt bästa och hon försöker värkligen med det också, man måste bara ge henne tid så hon förstår.
Hon är lite utbildad i akademisk ridkonst och det är en mycket intressant ridstill tycker jag och den värkar passa Vinglan bra också. Vi gjorde långritter sena somamrkvälalr som kunde vara i 3 timamr, galopperade på långa skogsvägar utan slut, åt gräs tillsammans, barbakaturerna i solnedgångarna vid dalälvens strand. Eftersom det var en kort tid jag fick med denna underbara häst som minns jag nog endo sommarmånaderna bäst, man skulle kunna säga att hon var som en somamrhäst för mig även fast jag fick uppleva både vår, höst och vinter på henne. Vinglan är också den häst som lyckades med bedriften att få av mig mitt på en skogsväg mitt i skogen och som sedan sprang nästan enda hem så jag fick gå hem, drykt 1 km, när jag fick tag på henne så hade hon även lyckads med att få av sig tränset och trampat sönder det.
När jag kom till vinglan dagen då hon skulle åka så sa Annelie att hon skulle hämtas vid lunch, sen kom hennes ägare vid två tiden! så med andra ord han jag ta massor med bilder och pussa,krama och borsta jättemycket på Vinglan.:D:D:D:D Fick gå in med henne i transporten då hon skulle åka, känndes lite konstigt att lasta henne för att aldrig mer få träffa henne. :'(
Och när transporten men vinglan i åkte så gnäggade Flisan hej då till henne från hagen och då svarade min pärla från transporten, sen sprang Flisan och Bobby längst med staketet och gnäggade :,) så himmla finnt avsked, de måste ha kännt på sig att hon skulle åka hem.:)
Hovspår i mitt liv - Blesi
Hovspår i mitt liv - Gucci
Elmero B-Indiaan
sto
1992
Hovspår i mitt liv - stor vit
dagens "hovspår i mitt liv" kommer tilldelas den store vita som var en dröm att vara groom åt.:):) mina damer och herrar får jag presentera Rolex.:D:D
Rolex "Rollepolle"
Athletico-Burggraaf
Valack
1998
Rolex, rollepolle, gosegrisen, bästa...kärt barn har många namn, listan kan göras lång.:):):)
Rolex träffade jag som med alla andra hästar på Esjumping i februari 2011, då jag började jobba där, vår första tävling blev i Norge och jag själv oerfaren när det gäller tävlingar och så (då jag själv aldrig tävlat) var väldigt nervös för denna tävling, skulle hästarna vara tillräkligt finna för sofia då hon tog över vid framridningen, skulle jag göra rätt, igentligen kunnde allt gå fel men det flöt på bra och vips så var helgen över och hästarna och vi lastade in oss i lastbilen för att åka hem, jag hade överlevt min första tävling och de tvar inte min sista, efter dne följde ett helt år av roliga och mindre roliga tävlingar, både i sverige och utomlans.:) Med rolex fick jag se delar av Europa, så som Norge, Danmark, Polen, Tyskland och Holland och varje tävling hade sin utstrålning men de jag gilalde bäst var Odensen i Danmark, Vestfold i Norge och Lods i Polen av inomhustävlingarna och Drammen i Norge och Gera i tyskland av utomhustävlingarna.:):) där ifrån har jag bästa minnenea:):):)
Bra minne som självklart finns med på bild.
Övre bilden Rolex och Sofia i Lods, Polen:)
Undre redo på framridningen i Gera, Tyskland:):)
Minnena är många med denna vite springare och jag saknar honom grymt mycket, han av så speciell, nu har han flyttat till Holland med Sofia och jag avr dne som flyttade med men på grund ut av visa saker så flyttade jag hem igen och lämnade min gullegris kvar, för han blev ju nästan som min.:):) matglad och alltid den som visade att "här är jag!", "jag dör här inne!" "GE MIG MAT!!!" matglad är endast ett milt ord i hans öron, han gjorde vad som helst för en sockerbitt, vinkade med framhoven, skrappade i golvet, blev allmänt sur om man inte mös med honom först och ja det finns inte ord till hur mycket jag gillade den hästen.:):)
Rolex <3<3<3<3
~*~*~*~*~*~
Hovspår i mitt liv - De tre röda
nu var det ett tag sen, som vanligt.:):) men nu ar jag avrit borta från polalrna i varberg lagom länge så då tycker jaga tt de får börja trilla in här på denna kategori, då jag har lämnat dem bakom mig.:) så vi tar och slår till med tre stycken i detta inlägg, de tre röda och till dom hör, Zypresse, Unea S och Foxy Lady:):):) så från början och vidare till slutet:):)
Zypresse
Corland-Ahorn-Indoctro
Sto
2004
Den röda med med en glimt av bus i ögonen.:) Zypress var, är en mycket speciell häst och min relation til lhenne har varit upp och ner, mäst upp, hon är fin att se på och väldigt mycket egen, gör gärna som hon vill men otroligt snäll att hålla på med, älskade mysstunderna vid kvällsfodringarna eller så var det mäst knuff och buff för att få tag på maten:):) jag intallar mig själv att det var för myset:) har inte jätte mycket foton på henne för hon var inte jätte rolig att fota i hagen då hon mäst mummsade gräs och viftade på svansen, så var det i alla fall alla gånger kameran var med, men då den inte var emd så kunde hon minnsan, hon gjorde caprioller och massa skutt hitt och ditt. är så ledsen över att jag aldrig fick det på bild, för hon var på något vis så vacker då hon gjorde de där sprången, nu vet jag emd mig att jag absolut inte hade viljat sitta på henne under de där sprången men hon var endå så fri i sina rörelser när hon skuttade så där, jag blev så glad av att se det.:):)
Men Zypresse och ajg har haft lite despyter också, en gång så fick hon mig regält, då hon sparkade mig på vaden så hela min högra vad var blå i tre veckor.:) men ananrs så har jag haft replängds avstånd då hon hopapt till eller blivit rädd. det är Zypresse som fick mig att hålla andan då man kratsar bakhovar på hästar då just hon var dne so mfes så otroligt illa att om man andades så blev det inge bra alls, haha så himmla obekymrad blick amn fick från henne under de stunderna.:):) det finnaste med henne var att hon var så snäll i själ och hjärta och att hon sov middag i hagen trotts att de andra pollarna var helt hysteriska. Så söt åter igen.:):)
Foxy Lady "Foxy"
Topaash-San Quintero
sto
2006
Foxy blev min favorit väldigt snabbt, hon var fux, hade lite vit i pannan och vita strumpor på höger fram och vänster fram, och så passade hon mig perfekt, snäll, lugn och älskade uteritter precis som jag gör:D:D men tiden emd henne blev int eså lång men det är en häst som jag värkligen gillade rakt i genom, hon gjorde aldrig något, hon gick under järnvägen utan problev, hon gick under E6 utan problem, gcik genom vatten och förbi kossor utan problem. EN perfekt häst för mig, hon var bara genom snäll, gjorde aldrig något.hon kom när man ropade i hagen och altid öronen framåt, såg henne aldrig med öronen bakåt. Pigg och glad jämt.:):):) men hon för blir en häst i mina drömmar, då jag inte riktigt var redo för en egen häst just under den tiden som hon var hos Lina, annasr hade jag nog nappat på henne direkt.
Unea S "Unea"
U.S.-Wolfgang
Sto
2005
Det är bara att kolla p åbilden så förstår ni varför jag gillade denna häst, så vacker att se på, riktigt räv röd avr hon i ett vist ljus och glimten av lek fans i hennes ögon jämt, hon gjorde aldrig något dumt, hon älskade att mysa om man inte mös med henne först så blev hon uttråkat, hon gick en p ånärverna väldigt ofta då hon bankad ei boxdörren allt för ofta, men så länge hon stod i centrum för uppmärksamheten så var hon guda lungn.:):)
Uneas och mitt försa möte var då hon med staplande steg klev av lastbilen från holland, hon hade rest långt och länge, så tog in henne i en av uteboxarna, som vanligt så tog jag av grimman och gick ut ur boxen,men då tror hon att hon ska gå med mig ut igen och jag hinner inte stänga så p åtvå sekunder så hade vi en lös häst på gårdsplanen, kände hur en klump av rädsla och panik sprida sig i kroppen för hon valde att springa upp på grusvägen bakom ridhuset och den går til lden störe vägen där bilarna körde ganska fort i mellan åt och den i sin tur går till motorvägen. Jag efter henne och då jag kommer runt ridhuset så ser jag ehnne på ängen på andra sidan grusvägen, med högrest svans och höga benlyft på en äng fyld med gula blommor och knähögt gräs, glömmer aldrig den bilden, helt fri från utrustnig staket och människor, var hon, jag bara stod där eftersom jag viste att jag aldrig skulel lyckas på tag på henne där ute, hon var så vacker så fri där ute och så händer något väldigt märkligt, chaffören komemr med grimma och grimskaft och börjar vissla och prata på hollänska och Une gör en stor U-sväng och springer rakt mot honom, och kör ner huvudet i hans armar. Jag bara gappar hur gjorde han det där?! men skönt att tösen blev infångad igen och efter dne gången så gjorde hon aldrig mer något dumt. Nu på senare tid så har jag fått erfara att nästan alla holländare vislar til lsina hästar oavsätt vad de gör emd dem så det kunde hon antagligen, hon viste vad det betydde.:):)
Unea är faktiskt den ända häst som jag gråtit över då hon lämnade oss när hon blev såld, antagligen för att hon tog en bitt av mitt hjärta men också för att hon var så fruktansvärt go och glad jämt och så älskade hon när jag ahde kameran med hon ville absolut så framför utan problem.:):)
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Så där gott folk hopaps ni ser fram emot nästa omgång av denna kategori.:):) det dycker nog up pett inom kort.:):)
Hovspår i mitt liv
vi börjar emd bilder:):) för det är roligt.
Fonds är en fantastisk häst och hur mysig som helst, speciellt på tävling där jag lärde känna honom som bäst.:):) han hoppar allt värkligen hemma hoppar han över hinderstöden och på tävling hoppar han bra men orkar inte alltid lyfta fullt ut på benen och hade ofta ett eller två ner inne på banan, men det syndes att han gjorde sitt bästa varje gång.
han är dock inte kvar hos Sofia längre då ägarna ville ha tillbaka honom för att han skulle värka inom aveln, så nu är han i Lettland på sitt stutteri och antagligen så har han fullt upp med att betäcka hela dagarna och för hoppningsvis få många finna avkommor som kanske kommer bli lika svara som sin pappa.:)
tävling munka ljungby
Fonds hoppar över hinderstöden hemma i varberg
Hovspår i mitt liv
Fritz är en åsna på 7 år nu (oj vad tiden går fort) han bor tillsammans med Islänningen Glampi och nu mera även med sonen Hampuz:)
Fritz träffade jag första gången 2006 (tror jag det var) han var en liten åsna (vilket han är fortfarande) som ägaren till Glampi köpt som sällskat:) när jag fick reda på att det skulle komma en åsna till Glampi så tänkte jag mig en grå åsna med ränder på benen och ål p åryggen:) en traditionel åsna helt enkelt:) men fel fel fel hade jag:)
Dagen då jag följde med syster min till Glampi för att se Fritz, var solig och varm och bromsarna flög runt oss:) jag var super nyfiken på fritz och när vi väl kom fram så gick jag mot hagen med det samma och där i en avdelad del av hagen stod han, en liten, liten fläckig!? sak med långa öron:) jag var ju kär p åen gång vilken söt liten sak tänkte jag:):) Gick in till honom och han trängde sog mot hörnet som var längst bort från mig, han ville inte komma fram, prvade med morot och knäckebröd men han ville inte.
Satt kvar hos honom med syster red Glampi och lixom bara satt där lungt och stilla, han fick komma om han ville:) och vist kom han tillslut, då han märkte att jag hade godis med mig, det var ju riktigt gott tänkte nog han:)
Fortsatte att bara vara hos honom ett bra tag inna jag fick sätta på honom grimma och när det gick började jag leda honom runt i den lila hagen han hade brevid den stora:) och efter mycket tid av kärlek så tog vi de första stegen ut i världen utanför hagens staket och ut p åäventyr:)
Tiden gick och Fritz och jag gjorde mycket, gick promenader, tränade lite trick men det gav jag upp väldigt snabbt då han inte var så intresserad av det, han vill bara ha godis hela tiden.:) Jag lärde honom hoppa hinder, det högsta han hoppat i sitt liv är ca 70 centimeter:):) och så har han jagat får, rymt flera gånger. :) och massor av mer.:)
Han är en helt otrolig individ, från den rädda åsnan i hörnet av hagen til len åsna med en n yfikenhet som slår de flästa:) Han är även inkörd och har en egen blå vagn som han tycker riktigt mycke tom att köra:):) så duktig är han:):)
en ska som gör honom speciell är att varje morogn så skriar han som en riktig trumpet och det är det mässt roligaste ljud jag någonsin hört, trodde inte det kunde komma så mycket ljud ur en sådan liten åsna.:)
Han är värkligen helt fantastisk och jag hoppas han får et tlångt och lyckligt liv p åjorden:):) och en sak vet jag jag kommer lätt tha en åsna som sällskap åt min framtida häst:):) de ärj uväldigt colla de små djuen, plus att det är roligare at tha en åsna än en shettis:D:D
Hovspår i mitt liv
Glampi är då en islänning som jag klappade på när jag var liten då vår granne red honom lite gran, hon blev dock allergisk så hon "överlämnade" honom till min äldsta syster Matilda, hon började rida honom och så fick jag klappa en häst varje gång hon var ute på en tur nästan då hon nästan jämt red förbi hemma hos oss:D:D
Kommer inte ihåg hur mycke tjag fyllde med jag tror det var 10 eller 11 då fick jag den bästa födelsedagspressenten av mina systrar, jag skulle få rida på Glampi:D:D jag var super lycklig den dagen och han var så stor och lurvig och snäll:):)
när jag blev äldre så började jag på ridskolan och när Matilda flyttade till linköping fick jag ta över Glampi efter henne och det var så roligt att ha en häst hemma också, han är så personlig och man blir bara glad av att se honom.:D:D
Hur många gånge rhar jag inte sprungit runt i hagen för att få tag på honom ocj inte lyckats och vilka galoppturer vi haft på stubbåkrarna om höstarna och i snön på vinten, han ställer värkligen upp till 100% om inte mer och försöker värkligen göra det bästa av stunden, och så gammal som en räv som han är försöker han alltid komma undan och hitta genväggar:D men om man komme rmed havre i handen gnäggar han doft enda från magen lixom och kommer fram försiktigt:):)
Nu är min Glampi tid förbi, eller ja jag komme rinte rida honom mer för han har blivit pansionär på riktigt nu och går i hagen med Åsnorna Fritz och hampus:):)
Hovspår i mitt liv
nu var det ett tag sne kan bero på att jag varit borta en månad, vet inte?:P men nu tänkte jag i alla fall ta en till omgång av min lilla serie, Hovspår i mitt liv.:) Denna gång vill jag presentera C. Me Run.
~*~*~*~*~*~*~*~*~
C. Me Run eller Rune är en travare som jag red under två år och jag tyckte väldigt mycket om honom. :) men han såldes så jag kommer inte träffa honom mer. vet inte riktigt vad jag ska skriva om denna häst för han var fantastisk i mina ögon men bilder kan jag visa på honom och så får jag hoppas att de förmedlar lyckan jag hade med honom.:):)
~*~*~*~*~*~*~
~*~*~*~*~*~*~*~
Rune är en varmblodig travare som jag träffade då han var 4 år gammal. han avr bara inkörd då och det var inte meningen att han skulle ridas, emn hans ägare tyckte jag kunnde prova endå och så gick det till då jag fick rida på Rine första gången, han funderade nog vad som hände då han fick sadel på ryggen och att människan skulle sitta på hans rygg och inte i vagn där bak.
Han vände på huvudet då jag kommit upp på hans rygg och såg på mig och sen fnös han till och så gick vi bort från stallet, jag var kär.
Eftersom att det var höst då jag red honom första gången så blev det snart vinter och jag red honom varje helg och sedan hela höst och jullov, hanvar underbar. Jag lärde honom små saker och det gick framåt han lärde sig snabbt och ville göra sitt bästa och så under en tur så skulle jag trava, det var en lång raksträcka så jag tänkte ta det i snabbt tempo, det blev galopp och han flög fram, men så fort jag tog i honom och ville stanna så saktade han av lungt och finnt.
Rune blev inriden av mig.
Rune blev hanterlig i hagen på grund ut av mig.
Rune blev som en hund tack vare mig.
Jag fortsatte att rida under vår och sommar och det gick väldigt bra, han utvecklades hela tiden och det var till det bättre hela tiden också.
Men så kom hösten 2009 och beskedet, Rune ska lånas ut till en trännare i Hälsingland!, jag bara grät då jag fick veta, men jag grät endå mer då jag fick veta att min älskade vän skulle komma hem igen i augusti 2010.
Men då var tårarna av Lycka och Glädje.
så kom den dagen då han skulle komma jag bodde i stallet för jag ville vara där då han kom ur transporten. När han kom så stod jag där redo att hälsa honom välkommen, äntligen skulle jag få rida och sköta om min prins igen, trodde jag, hans ägare hade talat om för mig att jag skulle få rida honom och köra honom så mycket jag ville då han kom, men helt plötsligt fanns bara körningen i hans ägares huvud, så jag körde Rune istället det var jätteroligt men jag ville ju rida.
Men hans ägare sa stränkt nej, och när jag efter bara några veckor såg att Rune ville komma ut med mig på en tur i sadeln så frågade jag igen, fortfarande nej. Och jag vet itne vad det berodde på om jag frågat en gång för mycket eller om det var något annat som var fel men helt plötsligt fick han inte köras längre heller, i alla fall inte utav mig.
jag blev så arg och ledsen att jag med många tankar fram och tillbaka lämnade stallet där Rune bodde, men den klump i halsen så gick ajg helt enkelt hem. Det sista jag sa till Rune var at tjag aldrig kommer glömma dig och att du alltid komemr ha en plats i mitt hjärta som ingen annan häst kan ta ifrån dig, och att en dag, en dag ska vi ses igen.
Nu på senare tid har jag hart att Rune sålts till en ny människa och jag hoppas att han mår bra och att de är snälla mot honom och att de framför allt tar vara på honom och ger honmom kärlek.
Hovspår i mitt liv
får jag lov att pressentera...Domingo hästen med det STORA hjärtat.:)
Domingo eller hälge som han kallas då han eer ut som en älg, är en varmblodig travare som har en super snygg fransk pappa och en travkariärr som inte blev så lång emn det blev en kort i alla fall.
Han är född i norge hos Ragnar Hagen och flyttade till Sverge ganska tidigt tror jag, han ägdes utav Ragnar fram till 2007 men han ahr bott i sverige längre en så då Ragnar hyrde ut honom till olika människor, bland annat till Kvinnan som hade turridning i Hedesunda (på samma ställe som Monia) Där jag för övrigt träffade honom första gången, fast då viste jag inget om honom, för den ända i stallet som hade känd härstamning var Monia, haha, det var sant för vissa men Domingo hade bra härstamning han också. Franskhärstamning till och med och den välkännde Travaren Nevele Pride inte alls för långt bak i stamtavlan, närmare bestämt så är det pappans fars mors pappa som Nevele pride finns i stamtavlan, vilket är coolt.:)
2007 så köptes han av Carro och Johan som han nu bor hos och det var där jag fick kontakt med honom.
Hälge är HUR underbar som helst och hans personlighet är helt fantastisk, ena dagen kan han avra from som ett lamm och göra allt man vill att han ska, andra dagen kan han avra den där som ionte kan nånting och är rädd för precis allt, så han är värkligen rolig att ha att göra med. istället för att galoppera så börjar han bocka av lycka för att vi är på ett stort fält och sen tvärstanna då det där läskiga diket kommer.:)
Jag har Ridit Hälge i två år och två månader allt som allt nu med ett års uppehåll ungefär, och han är helt fantastisk.:)
Fler kännda hästar i släkten är bland andra Prakas, Speedy Crown
~*~*~*~*~*~
Släkten i bilder
Nevele Pride, pappans fars mors pappa dog 1993, han tjänade mer än $ 870.000 under sin karriär.
Buvetier d'Aunou (FR), hälges pappa
Prakas vid vinsten i Hambletonian 1985, han är morfar till hälge tyvär död 2005. Som 2-åring vinnare av Matron Stakes Final, tvåa i E H Harriman Challenge Cup, Peter Haughton Memorial. Som 3-åring vinnare av Breeders' Crown, Hambletonian, Historic Dickerson Cup, Stanley Dancer Trot, World Trotting Derby, tvåa i Canadian Trotting Classic, Colonial Trot, Horseman Futurity.
Speedy Crown vid vinsten i Hambletonian 1971, han är farfars far till hälge och världens bästa avelshingst inom trav, död 2000, 2201 avkommor.
kariärr i stort....Som 3-åring vinnare av American-National, Hambletonian, Old Oaken Bucket. Som 4-åring vinnare av International Trot, Maple Leaf Trotting Classic.
~*~*~*~*~
Måste tilläga att hälge är en toppen häst och oj vilken släkt han har! :):) och det upptäckte jag nu ska släktforska på honom mera.:):) ett framtida inlägg kanske.:):P
Hovspår i mitt liv
Monia Oceano
~*~*~*~
~*~*~*~*~*~
Hösten 2006 var första mötet med denna lilla häst, det var dax för praktikvecka i nian för mig och jag ahde blivit plaserad på ett turridningsstall i Hedesunda. Stället hade bara föredetta travare och stora som små var de, i en stor hage gick de, 15-20 hästar och bara åt gräs och hade det hyffsat. det första jag fick göra var att flytta hästarna till en hage till en annan och hästan jag fick i grimmskaftet var Monia Oceano en mörkbrun, nästan svart liten häst på 8 år, super söt och snäll.
under den där veckan fick jag även rida henne, hur snäll som helst men viste inte hur man skulle galoppera men trava fort det kunde hon väldigt bra.
Hon hade en egenhet och det var att jämt när hon skulle trava fort så åkte tungan ut på henne och fladrade där på sidan , hon la den aldrig över bettet hon bara hängde ut den för vädring så det ut som.:):) men det var något hon gjorde, så det var inge fel på henne.
Praktikveckan tog slut och jag ställde in mig på att aldrig mer få träffa alla underbara hästar som jag fått lära känna under veckan.
~*~*~*~
Hösten 2007 så bestämde jag mig för att sluta rida Glampi och då ville jag ju självklart ha en ny sköthäst så jag gick en promenad i byn och kom till Tompbacken, en gård där det bodde en familj med hästar.
kom ditt och frågade om någon gick att rida på då jag viste att de tränade trav med dem, ägaren var mycket possetiv och sa ja det går att rida på alla utom unghästen för han är inte inriden. Hon visade mig hagen och hästarna, där stod den stora bruna Domingo, den lite mindre unghästen C. me run och så den mörkbruna stoet Monia Oceano "Hälge (domingo) och monia kommer från hedesunda där de hade turridning för vet du" , sa ägaren.
Jag bara gappade, monia, den lilla söta hästen fick jag träffa igen.:D:D:D lycka vid tanken bara, så började jag rida där först på helgerna och sen mer och mer, det var så roligt. Men monia var dräcktig så jag var tvungen att sluta rida henne då det började bli svårt att hitta en sadelgjord som gick runt hennes stora mage, så då red jag Hälge lite och så började jag rida C. me run lite också (men det är en annan historia)
2008 kom och den 21 juni kom ett mörkbrunt hingstföl till världen och jag avr salig av lycka, monia hade blivit mamma för första gånge.:D:D
Då hösten kom så såldes Monia och flyttade till kungsgården, en by utanför sandviken och där bor hon fortfarande vad jag vet och hoppas på att hon har det bra.:)
Jag kommer minnas henne som min första riktiga sköthäst och som en dam med humör precis som ett sto ska ha.:):) Som den första häst jag ramlade av på utomhus i terängen, och fick ett regält blåmärke på rumpan då jag landade på ett fruset traktorspår, och hon sprang ifrån mig, tur att jag fick tag på henne så jag slapp gå hem.:)
~*~*~*~*~*~
Hovspår i mitt liv
nu har jag en rolig ide på gång, den går ut på att jag ska skriva, eller snarare visa foton och bilder på hästar som jag har träffat och som ahr lämnat hovspår i mitt liv, komemr mässt att bli foton men lite text kan nog också bli aktuelt då jag ahr starka minnen med just de här hästarna som jag kommer visa.:) först ut är Tea For Two läs,se och njut.:):)
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Nu ska ni få se ponnyn som jag sålde mitt halva hjärta till, Tea For Two en skimmelfärgad C-ponny som bodde på TIRK fram till 2008 då hon for vidare till Trapalanda.:(
här kommer lite foton på henne som både jag själv tagit och som papap tagit :)
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
De minne jag har med denna ponny är många finna stunder, som den gången vi hade lekar och ajg ramlade av och papap fick bild bevis på allt sammans:) när jag hoppade serie på medelinjen och höjden var 80-90 cm och vi blev tillett och bara flög över:D:D den gången jag kom tio minuter innan lektionen skulle börja och hon var snällare än nånsin att sadla och sen gick som en klocka under hela lektionen.:):) alla de söndagar jag tillbringade med henne då systranra red lektion.:) gången jag tog ut dig och betade gräs vid utebanan.:):) och alla uteritterna, dressyrlektionerna och hopplektionern som var något lite extra med denna ponny.:)
Jag kommer alltid att komma ihåg denna ponny och aven fast hon inte kommer komma tillbaka så vet jag att jag inte kommer glömma henne.:):)
~*~*~*~*~*~
jaha då var det klart, första delen av min nya ide Hovspår i mitt liv. :) hopaps ni gilalr det, och om ni av förmodan inte gjorde det så får ni stå ut för jag kommer fortsätta med detta har ju passerat en del fyrbenta vänner genom åren.:D:D
Håll ut kommer ett nytt inlägg inom kort.:):)